torsdag 29 april 2010

Nä nu jävlar


Jahapp, här lägger man ned sitt hjärta och själ i att handpränta ett brev. Ni vet, gammalt hederligt kärleksbrev med frimärke och allt. Tänker att man gör en god gärning gentemot Posten, de kan ju inte ha så jävla mycket att stå i nu när Strindberg inte längre finns i livet och kan skriva till sina polare om vilka kvinns han får stoppa in den i.
Förstå hur besviken (för att uttrycka det milt) man blir när brevet hamnar på villovägar!!!
Var är mitt brev nånstans? Vem har det? Jag vill veta NU. Nu genast, på momangen.

Är det dessa gossar som ligger och högläser det för varandra om kvällarna? Hur ska det gå när de stöter på ord de inte förstår, stackars krakar? (Han till vänster ser ut som en typisk brevknyckare)

Eller råkade jag stava fel på adressraden och det i förvirringen hamnade i en särskriven korvmoj i nån trött liten stad? Märkligare saker har ju hänt i världshistorien, liksom.

Nämen! Alingsås???

Nej men titta där, där är det ju! Det hade visst bara råkat hamna i gamla Maj-Gulls frilla (Bra jobbat med fönen, girlfriend!) . Ja men ok då, vi stryker ett streck över detta, alla kan ju göra misstag. Eller... ?

Nej DÄR är det ju, Å vilken tur. Tack Uffe, dig kan man alltid lita på, du är en riktig vän.


Asså ärligt talat, ge tillbaka! Vem nu den skyldige vara månde. Det här är inte roligt!!! *stämmer nån random brevbärare*

Vik hädan, död och föruttnelse!


Häromdagen fick jag den eminenta idén att mejla min gamla gymnasielärare och berätta att han var en fin och bra lärare. Jag fick svar ganska snabbt. (Han var för övrigt historialäraren som myntade uttrycket: "Jaaa... jag är ju inte så noga med årtal och så, men det kan ju vara bra för er att veta att Kubakrisen var...nångång.")

Min gamla lärare var en rar karl med slitna manchesterkavajer och övervintrade stickade tröjor från sjuttiotalet. En litteraturkuf som skolan behövde. Jag gick samhäll kultur och stortrivdes. Läraren (vi kan kalla honom H) pratade om delade vattenklosetter där fekalierna skulle separeras från urinet. Vi (ja, det var jag och han eftersom de andra inte orkade/ville/kunde läsa böckerna) diskuterade Kafka, Mann och Joyce. När vi tog studenten skrev vi (på mitt initiativ) "H.Ä.H!" på vårt studentflak (H. Är. Het.) samt "Processen är över". Alltihop referenser till finfina H. Och ja, vi skrev SP3C också.

Döm därför om min förtvivlan när jag i mejlet läser att a) "någon kulturinriktning har inte funnits på skolan på många år, en förlust för både mig och skolan" samt b) att eleverna inte förstår säkert sex ord på varje sida i historieboken! Det är ju inte okej. Som H. skriver: "Jag gillar ju fortfarande eleverna, och de gillar mig. Men jag måste ju lära dem någonting också. De har ingen allmänbildning, vad ska man då bygga på?!"

Ja, var är bildningen på väg i vårt samhälle egentligen? Det känns som om Horace ord väger tyngre och tyngre (liksom den sittande regeringens fasanfulla politik, enbart inriktad på kvantitativt mätbara värden samt sänkt skatt).

Hallå, wake up! Detta är faktiskt inte okej! All kultur är finulkultur men ja, vi måste ju lära oss någonting också.

Peace out.

onsdag 28 april 2010

Baisse på börsen

Asså förlåt för stiltjen på felisbloggen på sistone, vi ska ta oss i kragen inom kort. Orsaken är inte brist på irriterande människor, utan något helt annat. Bilden ovan får fungera som förklaring till vad det kryptiska "något helt annat" innebär. *kryptisk*

För övrigt är titeln på detta inlägg det enda jag fann roligt med spelet "Finans" de miserabla kvällar under sent nittiotal/tidigt tjugohundratal då jag förlorade "bestämma spel"-matchen hemma hos familjen i White House och fick lida mig igenom lillebrors eller storebrors val av spel. Det kunde alltså, genom vändandet av ett kort på den Monopolliknande men tillkrånglade spelplanen, bli antingen "Hausse på börsen" eller "Baisse på börsen". Och ja, jag uttalade det som "Bajs på börsen". Jävligt fyndig redan på den tiden. Men inte fan hjälpte det, jag gick ju i konkurs asfort ändå och blev tvungen att glo på Ally McBeal medan de andra spelade klart.

Släng ett getöga på Allys skor så förstår ni ångesten man hade över att behöva glo på det där. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
Tudiluu och puss och hej
*psyksjuk p.g.a. traumatisk barndom*

måndag 26 april 2010

Shape the fuck upp asså


Dagens U-landsproblem: Ingen tillgång till rent vatten.

Man ba vaffan, vatten? vad är det för trams, det finns ju rosévin!!

torsdag 22 april 2010

Olé Olé Olé


Nä nu får det vara nog. Man loggar in på facebook, vill kolla läget lite, kolla om nån vill supa eller om nån skrivit en fin statusrad om att hämta ungen på dagis/åka ut till stallet/livet är underbart/annan valfri fullkomligt ointressant upplysning. De senaste veckorna har facebook dock översvämmats av statusrader med det värsta innehållet av allt, sådant som är upprörande på riktigt, nämligen de med sportreferenser. Det är HEJAA HÅÅÅÅVEE hit och NU JÄVLAR! DIF!!! dit och ett och annat FÖR FAN FF!! och SLAKTA IFK!!. Hockey ska tydligen vara i hetluften nu, samtidigt som allsvenskan kommit igång. Som grädde på moset börjar det tydligen även dra ihop sig till final i Champions League. Är det inte nog med att dessa tävlingar över huvud taget pågår? Nej, tydligen inte. Fenomenet kan i det närmaste jämföras med den ångest och dödslängtan man fylldes av på 90-talet då 10-åringarna i Sharks/Penguins-tröjor så fort det blev rast kastade fram sina pärmar med hockeybilder. Sluta genast upp med att vräka ut ert sportintresse i det offentliga rummet!

tisdag 20 april 2010

Hjälten Horace!


Vad är det för fel på folk som inte gillar Horace Engdahl?! Han är ju en fantastiskt roande och ljuv liten krabat. I det nya numret av Sista Brefvet (Växjö Studenttidning) intervjuar Petter honom och här är ett gäng citat värda namnet:

"Jag har svårt att se mig själv i den bilden som ges av mig i media, att jag skulle vara en gammal uv som sitter och hoar [...] Många vet inte riktigt var de ska ställa mig - är jag får eller get? [...] Det är med universitetsvärlden som med maffian. Man kan försöka rymma, men förr eller senare hittar de en. Har man en gång varit där, blir man aldrig riktigt fri."

Trots att jag nästan upplever att Horace implicit förespråkar något slags upplyst despoti där den ledande makten består av superbildade akademikernördar, är han förtjusande. Som när han avfärdar att Bourdieu värderas högt på många universitet med orden: "Ja, det gör han väl lite här och var. Men han är inte min likör!"

"Jo man kan nå sin atmosfär, lösa livets gåtor bättre där."

Det här är säkert ett ämne som har stötts och blötts både en och två gånger förut, med all rätt, eftersom det är ett mysterium utan dess like, och just därför tar vi det igen:

Glenmark och Mare Mare-mysteriet

Förutom den ännu olösta frågan vad/vem det är som ska "göööouu göuuuu gååå gågågåååå" loss i den här låten, och uppenbarligen misslyckas med det, så har Räven och jag lite annat att säga om det här musikstycket.

Sjunger han alltså om ett hav? Har vi förstått det hela korrekt då? (Mare = hav på latin). Och i såna fall, hur får han rent grammatiskt ihop en rad som Hav Hav/Haveeet haveeet, vad gör man med en söndagmorgon? Använder han "Havet" som ett kraftuttryck, i samma stil som "kuken", "röven" o.s.v.? Det är ju faktiskt fullt möjligt, eftersom det är extra befogat att använda dessa ord på söndagmorgnar, men ändå... "Havet"?? Lite lamt, Anders.
Eller är det en rak fråga? Vill han ha ett svar av havet? Och om han vill det, säger havet då att han ska skriva hem till Bill?

Nu är vi alltså utan vidare omsvep inne på nästa obegriplighet: Vem är Bill och vad gjorde de i april? (Orkar inte ens spekulera om det här, det finns så många möjliga svar på den frågan så vi lämnar den öppen).
Röd har ända sedan nittiotalet haft en ganska långsökt teori om att Mare är ett namn och skulle syfta på Mare Kandre, en djup och existentiell författare som skrev om utanförskap och kvinnoroller på 80-och 90-talen, och att Glenmark skulle haft/velat ha henne i sängen en söndagmorgon, men den teorin faller lite på att de är ett för udda par. Han känns inte tillräckligt insatt i det metafysiska för att hon skulle bry sig om honom. ... Eller så är det EXAKT det han är, och det manifesterar han i den här obegripliga låttexten, för komplicerad för att pöbeln skall ha en chans att förstå den. Hur som helst ville Röd mest nämna detta i förbigående för att få meddela världen att hon tänkte alldeles för mycket konstiga tankar redan som barn/tonåring, misstänker ledningen.
Teorin om att "Mare" trots allt betyder hav får stöd av att 1) han sjunger om att satsa hundra riksdaler på att havet finns därute än (vem fan skulle sätta emot?? vinner han några pengar på detta?) 2)den märkliga bit av låten som inträffar vid 3.04-hugget. Där pratas det lite snabbt och reggae-aktigt på ett främmande språk, vilket Italienexperten Räven har identifierat som just italienska. Röd anser att blandningen av reggae, svenska OCH italienska är lite för magstark, men logiken har ändå för längesedan kastats över bord när det gäller denna sång. Rävens spontana reaktion på de främmande orden är att han säger/sjunger/rappar: che cosa ... una domenica mattina... typ. Vilket fritt översatt blir ungefär Vad gör man med en söndagmorgon.
Asså Anders. Jag blir så besviken. Fatta möjligheterna du hade till ett hemligt budskap här!!

Ett spännande rykte gör också gällande att det ska finnas en video till den här låten där Glennis och hans polare ideligen brister ut i skratt. Man kan ju faktiskt förstå dem. De har lyckats skriva en låt när de var höga/fulla, glömt bort vad fan det var den handlade om, men ändå fått igenom att spela in den på skiva, och sen blev den dessutom värsta hiten!! (Nåja).

De ba haha lurade!!

söndag 18 april 2010

Jo man kan skriva hem till Bill, det var ju faktiskt ända sen april


Jo, på tal om Niklas Strömstedt så kan man ju inte låta bli att osökt tänka på hans gamla polare Anders Glenmark. Och då i synnerhet hans häftiga 90-talshit Mare Mare. Ungefär 10 sekunder in i det innovativa reggaegunget river Anders av ett exalterat GOO GO GO GOOOOO! Nu jävlar tänker man då! Nu blir det andra bullar. Man håller i hatten och gör sig beredd på ett fett trumsolo, kungliga trumpetfanfarer och kanske en och annan Jimi Hendrix-räka på gitarren. Och så HÄNDER INGENTING! Låten bara fortsätter exakt likadant. Vid det här laget har man ju hunnit tröttna på det släpiga introt och kanske rent av tagit sitt liv i ren tristess.

En gång är ingen gång

– Nej, det räcker med en gång. Jag tror att allt är roligast första gången, man ska inte göra det igen, säger han (Aftonbladet intervjuar Niklas Strömstedt efter att han har fått lämna det fenomenalt tråkiga TV-programmet Körslaget).
Man kan ju inte låta bli att undra vad det är för traumatiska upplevelser i Strömstedts liv som ligger till grund för denna livsfilosofi. Får man anta att Strömstedt snabbt blir uttråkad?

Passa på att titta nu! Såhär ser du aldrig Strömstedt göra igen.

Att falla i fällan



Människor är spännande varelser.
Speciellt manliga utbytesstudenter.
T.ex. kan de sätta i system att fråga den rödhåriga studentass(istenten) i receptionen på biblioteket om hjälp att hitta valfri hylla på andra våningen. När hon visar en karta och förklarar var den ligger lägger de huvudet på sned och ber "can you show me?", vilket den intet ont anande assistenten går med på. Upp för trappan bär det. Och när hyllan förevisats så bara står de där, och har till synes inget direkt ärende vid hyllan, men de ler lurigt stort och tackar för hjälpen.

Vid femtonde hyllvisningen börjar assistenten ana ugglor i mossen.
Hur långsamt hon än går så hamnar de där männen ändå ett par steg efter henne i trappan.

Således: Min häck tackar ödmjukast för uppmärksamheten och känner en viss stolthet i att människor orkar värka fram evil plans för att spana på den, men kom igen asså, dumjävlar, jag har viktigare arbetsuppgifter (som att kolla facebook på receptionsdatorerna).

*asså*

lördag 17 april 2010

Öppet mål


Asså.
Ponera att man träffar på en snubbe påväg hem från krogen. Man har insett att utbudet av hunkar på (icke nämnt) studenthak inte är av den yppersta/önskvärda kvalitet. Helt enkelt himlat med ögonen, sugit i sig sista drinken och gett sig av för att somna in full och ensam. Men nånstans mellan haket och hemmet träffar man som genom en Guds försyn en ätbar hunk. Det blir samtal, det blir en invit, det blir att följa med kraken hem. Ni vet, ingen vill sova ensam så man gör en outtalad deal.
Sen sitter man där, i hans studentetta, och han freestylar loss på spoty medan klockan närmar sig femsnåret och man ska upp på föreläsning om några timmar. Man tänker att nu orkar jag inte konversera med den här tjommen längre, så man lutar sig in i en kyss som förhoppningsvis ska leda till kel och det dårå.
Ponera att den här människan då visar sig vara blyg och helt utan kapacitet att ta egna initiativ. Fail. Asså det hade väl varit ok om man träffats på nåt ställe och han inte riktigt visste om man var game, liksom. Men som läget nu är sitter man alltså i hans soffa klockan halvfem på morgonen.
Hallå vad fan tror du jag är här för? Prata om vädret? Uppdatera min spotylista?
Whats up med de skakande, trevande händerna? Ska man behöva knäppa upp sina brallor själv eller? get down to business kompis, du raggade upp mig/blev uppraggad på vägen hem från krogen. Fem över treragget. Inse hur slampig jag uppenbarligen är och peta in bollen i det öppna målet.
Det här var alltså helt hypotetiskt. Så skulle jag aldrig bete mig.
(och med aldrig menar jag att ha brallor på krogen).
OBS. Det löste sig sen. Med lite handledning klarade han jobbet, stackars kraken.

torsdag 15 april 2010

90-talets avkomma


När fan gick 90-talister och blev vuxna människor med ansvar för sig själva, utan målsmans underskrift?

onsdag 14 april 2010

En kommentar till föregående talare


Känns inte hela den här luddfilterdebatten lite nittiotal? Det borde ju by now ha uppfunnits en självavluddande torktumlare. Tänk bara vad mycken ilska det hade besparat svenska folket, a.k.a. Pöbeln. Betydligt färre folk på psyk, liksom.

Det verkar finnas två kategorier av människor. De som avluddar och de som inte avluddar. Klyftan mellan dessa är avgrundsdjup och man skulle nästan kunna tala om två olika raser, om man gillade det ordet.

Just for the record är jag en typisk bov i dramat (jag bryr mig helt enkelt alldeles för lite för att give a fuck om ludd, jag vill bara ha rena kläder så jag slipper dra ut på krogen naken), och det är i det här stadiet av mina helt onödiga funderingar kring ämnet det går upp för mig att eftersom föregående talare och jag är grannar och delar tvättstuga, är det fullt möjligt att det är jag som har åsamkat the little animal denna luddångest.

Jag kan inte annat än vara litegrann nöjd.

*finner pervers njutning i att jävlas*

Den danska tanten


Hur kukigt jävla svårt kan det vara att göra rent luddfiltret?!
As. Önskar enligt bilden ovan att ludd vore ölale. Då vore jag alkis och hade förmodligen skitit högaktligen både i att tvätta samt att ta bort ludd.

måndag 12 april 2010

Nobody puts baby in a corner!

Asså nej, jäkla Carol Kuhltau, jag tänker inte passa in mig i leden, du kan gå och dra nåt gammalt över dig med dina teorier, trappor och grafer över hur jag skall må medan jag producerar uppsats. Jag har inte tid att vara deprimerad, jag ska ju grilla och supa. Dina uträkningar är ofullständiga, du glömde inkludera vårvariabeln. På våren är man full och kåt, det borde du veta, din slampa.

- Hej det är Kuhltau.

- ja tjena, Hitler ringde, han vill ha tillbaks sina mallar över mänskligheten.

torsdag 8 april 2010

Klipp er och skaffa er ett jobb

Dagens U-landsproblem: Fattigdom.

Så jävla osexigt att vara fattig. Typ som folk som jobbar på söndagar, man ba fan vad fattigt, jag spyr.

Förtydligande: Mannen på bilden har asmycket med texten att göra. Det är ju uppenbart för var och en att han har klippt sig, så han har förmodligen ett jobb. Good on ya säger jag.



Snowjoggings är ett vackert ord, det ligger så bra i munnen

Vad är det för fel på folk som har tid över för att blogga om livsonödvändiga saker, såsom fula människor? Det borde ju, enligt helt logiska resonemang, bara vara fula människor som har tid att skriva om hur skitstöriga fula människor är. Snygga människor har ju fullt upp med annat. Som att deklarera tillexempel. Det gör man alldeles för sällan. Och det kan jag ju säga er, att herremingud vad det underlättar att vara snygg när man deklarerar asså. Jag ska göra det jämt hädanefter.

*snygg*

öööööööööööhhhh vad fan äre för feeeeeeeeel?!


vad är det för fel på folk som inte raggar på mig?! JAG ÄR JU SÅ JÄVLA SNYGG!
Vilken jävla brud de går miste om liksom!!!


Folk är så sjukt puckade, riktigt svårt att förstå hur det kan vara så illa ställt med dagens mänsklighet! FNYS!

torsdag 1 april 2010

You´re not a single lady, buddy



Glad Påsk. Filma gärna baksätet när ni kör. Det är asbra. Jag gör det jämt.