onsdag 24 november 2010

Midvinternattens köld är hård


Två typer av folk som det är fel på:

1. Folk som klagar på det faktum att Sverige varje år, när snön faller, blir totalt lamslaget. Alltså. Ni förstår ju ingenting. Det är väl klart att snön inte kommer som en chock för någon individ i detta land, det är ju inte där problemet ligger. Grejen är ju uppenbarligen att det inte finns tillräckligt med folk och stålarz för att åtgärda det hela. Vem fan vill vara ute och skotta tågspår? Klart att det blir snökaos. Alltså. Jag var ute idag. Tog mig till kneget och så vidare. Och det är min fulla rätt att, trots att snö funnits sedan urminnes tider i detta land, anse att det är halt och jävligt och svinkallt. Betänk det faktum att snö och is en gång ödelade detta land! Man ska frukta vintern. Vet hut!

2. Folk som bråkar i mobiltelefon medan de färdas kollektivt. Detta släkte är så pinsamt så jag vill hoppa från Västerbron i all evighet å deras vägnar. Och så vill jag stövla fram till dem och säga: håll din keft! Nädå. Det vill jag inte. Skulle aldrig falla mig in att tilltala en främmande människa på det där viset.

Tack och adjö.

söndag 21 november 2010

Informationsinkompetens


Det var en gång en liten spjuver vid namn Björn Skifs, som var ofantligt lat. Läs och begrunda följande textrader från en ganska känd bit:

Med fräknar på näsan blev du lika känd
Som mästaren nånstans ifrån
Var snäll och svara I telefon
Michelangelo kan du svara på...


Jag kan upplysa om att det här "nånstans ifrån" hade hetat Italien om unge herr Skifs bara hade orkat göra lite research. Fan så lat. Okej, jag förstår den känsla av total hjälplöshet man som frågvis liten individ måste stått inför år 1975, eftersom varken Wikipedia eller Google fanns. Men om Björn nu var så frän och populär som det påstås, hade han då inte en assistent som kunde knalla till biblioteket och slå upp "Michelangelo" i typ Bra Böckers Lexikon?

fredag 19 november 2010

Emil i Ökenberga

Apropå barnböcker. En kväll denna vecka tog en småbarnsfader sina förmodligen första stapplande steg på ett bibliotek. Karln i fråga krävde att få hjälp med att hitta boken Karlsson på taket i Egypten. Jag kunde ju nästan svära på att nej. Vi har inte den. Den existerar inte. Men som den goda samhällsmedborgare jag är, vände jag mig till Google för säkerhets skull då han verkade så säker på titeln. Jag gav honom det negativa beskedet varpå han frågar om vi inte har Emil i Lönneberga i Egypten då? Alltså. Nej.

Obs! Bilden är inte ett montage. Jag hittade alltså boken sen. Emil i Lönneberga och Karlsson på taket åker på all inclusive-charter till Afrika heter den. Snyggt omslag också.

Jävla kapitalister

Ursäkta men nu ska jag gå all tråk på er.
Jag ska nog dessutom sluta översätta engelska sätt att uttrycka sig sådär godtyckligt.
Men asså. I egenskap av bibliotekarie på ett asfränt skolbibliotek måste jag uttrycka en smula missnöje. Inte med barnen, de är balla. Men med författarna till ungdoms- och mellanåldersböcker. Och kanske speciellt lättlästa äppelhylla-böcker-författare. Eller det är kanske inte författarens fel, det är säkert förlaget och nån bakis layoutare som är bovarna i dramat, men nån jävel ska iallafall ha spö. Inget prut.
Det handlar om framsidorna på böckerna.
Det första ungen ser när jag bokpratar och håller upp boken i vädret och viftar.
De är så jävla fula (framsidorna alltså, inte ungarna)!
De ser för fan ut som Harlequinböcker. Fast fulare.
Nån idiot har gett nån annan idiot en pensel med ful färg på och idiot nr 2 har satt igång att rita nåt som i bästa fall kan beskrivas som ett barn, görandes något som i absolut bästa fall har någonting att göra med bokens innehåll.

Asså det är väl för fan klart att kidsen inte vill läsa en bok när figurerna på framsidan ser ut som människor från typ -92 (det måste varit då layoutaren var ung och (inte ett dugg) hipp). Kidsen har väl öhon för guds skull, de SER ju att det är en FUL bok. Ungarna ba glor på mig med skeptisk blick och sen undrar de var i hela världen jag har gömt böckerna om dinosaurier. Jag ska börja göra som på vinprovning. Jag ska mörka framsidan så de bara får ta del av innehållet. Fasiken vad många bra böcker de kommer läsa.
Så de stackars krakarna slipper växa upp på Lasse-Maja-detektivbyrå-skit.
Det fattar man ju att deras generation kommer bli förtappad, liksom.
(Förutom den där sköna killen i trean som kommer in och lånar skivor med klassisk musik hela tiden).

Det värsta är att antagligen HINNER inte förlagen göra snygga framsidor, för det finns författare som insett att om man skriver lättlästa hcf-böcker kan man producera typ 76 stycken sådana om dagen. Tjäna kosing. Som de sedan super upp (nu spekulerar jag vilt men tror ändå att jag har rätt rätt.) ... Hehe. Rätt rätt.
Tacka vet jag Chris Priestleys kusliga historier. De är asfina. Dagens tipz från en bibliotekarie som just fick frågan av två balla högstadietjejer om hon var "typ 18-19 år". Uppenbarligen förtappade utan tillstymmelse till koll på tillvaron, dessa ungdomarz. Jag ba *ser megaung ut, nästan spädbarnslook*

måndag 15 november 2010

Pinsamt beteende

Man är ju inte mer än människa. Full av glädje, nyfiken på livet osv. Så man får ju ibland för sig att man ska stalka någon, lite så där i allmänhet bara. 2010-talets detektiver går ju inte direkt runt i beigerutiga byxor och med förstoringsglas i handen, utan vänder sig istället till stalkingens paradis, Facebook. Ahapp. Sagt och gjort. Men så råkar det vara som så att man är totalt ovetandes om objektets efternamn, och den ende gemensamme bekanten har inte ens något fb-konto. Nänä. Då går man till sekundärkällorna, den gemensamme bekantens släkt och vänner (vilka man inte heller känner, men bemödar sig med att rota fram på nätet). Och jodå. Till slut lyckas man. Objektet funnet. MEN SÅ HAR MÄNNISKAN TYP ALLA RESTRIKTIONER SOM GÅR ATT HA FÖR SIN PROFIL. Man ba *slår sönder datan*. Närå. Man googlar istället. (Utan resultat. Jag fullkomligt hatar folk som inte vräker ut sina liv på nätet alltså. Det är inte god ton att inte göra det.)

söndag 7 november 2010

Danstävlingar och sånt


Alltså. En gång i min ungdom, när jag var på "fest", hände det sig som så att en kille/snubbe/man med gelé i håret frågade mig vad jag gillar för musik. Jag insåg direkt att namedropping var lönlöst så jag försökte med "indiepop". Ja, det här var alltså på den tiden då Vinterbadarna aka Emmabodafestivalen ej ännu hade hävdat att indien (ej landet) är död. Han ba: lindy hop? Jag ba *inser att föraningarna var befogade*.



Använder folk i allmänhet fortfarande hårgelé? Eller är det kanske en hårprodukt man enbart befattar sig med som ej straffmyndig? Ingår hårgelé i hela den här grejen med att 90-talet är inne igen? I så fall, kommer även landets nattklubbar att förvandlas till ett mellanstadiediscoinferno med popcorn i fryspåsar samt danståg till När vi gräver guld i USA? Vågar man även hoppas på att någon av de coola killarna, som ett kärleksbevis, gömmer ens neongula cykel i skogen? (jag hade för övrigt även en dunjacka från JC i ungefär samma neongulgröna färg, vilken mixades med midjekort silvertröja från dåvarande H&M-märket Impuls, samt glittriga plastsandaler från typ Obs! *trendig*).

Okej, jag tappade tråden där ett tag. Hand i hand med grönt hårgrejz går luktegottet ovan. Vad detta har för koppling till mitt ursprungliga dilemma får ni själva räkna ut.

torsdag 4 november 2010

Ska rikizarna ha applåder också? Nä nu går det för långt

Bara ett inlägg i applåddebatten: artizter borde varken få applåder, vinkningar eller visslingar för övrigt, eftersom man redan har betalat en halv eller i vissa fall hel förmögenhet för att bevittna spektaklet. Det tycker jag är nog bevis på uppskattning.