tisdag 25 maj 2010

En liten notis om okontrollerade kroppsrörelser (alt. Det var en gång...)


Räven och Röd spatserade i söndags afton runt en sjö. Det uppdagades då att folk i allmänhet verkar ha problem med sin gång. Ni vet, folk som går riktigt onödigt jävla fort böjer ju gärna armen i 90 graders vinkel och svänger den i en sådan aggressiv pendelrörelse att folk som befinner sig inom tio meters radie riskerar att åsamkas rejäla köttsår och därav förblöda mitt i motionen. Vad som skådades cirka fem minuter in i promenaden var dock inte av denna värld. En kvinna i sina bästa år (det vill säga runt 20) passerade i en takt som närmast kan beskrivas som slow motion, men med armarna böjda och viftande likt koreografin till fågeldansen. Den sportintresserade eller innehavaren av stora mängder onödigt vetande kanske nu för tankarna till den oerhört löjliga idrottsgrenen gång. Vi är dock ytterst skeptiska till den eventuella möjligheten att detta var vad som utövades då de spasmiska ryckningarna i benen saknades.

Jag vill ligga med Tryckfelsnisse

Jag ber om ursäkt för att jag använde ordet "utvecklingsstörd" i förra inlägget. Det är inte rättvist mot de utvecklingsstörda, som är fina människor medan trubadurjävlarna är onda.

För övrigt står vi för alla faktafel i den här bloggen, vi älskar dem som om de våra våra egna barn.

Grabben med G


Saker att gilla: öl, vin, sprit på en solig äng/gräsplätt/var som helst utomhus med en saftig köttabit på grillen och ett gäng goa bibliotekarier omkring sig.

(gillar även pakistanska utbytesstudenter som spelar ett parti hederlig cricket och blir hysteriskt lyckliga var sjunde timme när nåt av lagen tar en poäng)

Saker att ogilla i sammanhanget: här skulle man kunna tro att det är myggen som lägger sordin på stämningen, men då har man fel, för det värsta är faktiskt följande:

Nån jävel i gänget bredvid ska alltid (det slår aldrig nånsin fel) slita upp en gura och utnämna sig själv till master of entertainment (utan att nån egentligen bett mänskan om den här tjänsten/otjänsten). Och så börjas det. Varenda gitarrplinkade fåne i det här landet har klonat sin repertoar från nån urtrubadur (som för övrigt ska ha spö) som någon gång, troligtvis på åttiotalet, bestämde sig för att mysa ut sitt budskap till intet ont anande stackars öldrickande semesterfirare. Det är alltid samma låtar, och den finurliga gitarristen ska få alla att gunga i takt fast de verkligen inte alls har lust, och ingen låt får heller vara precis så som den ska, utan trubadurjäveln ska lägga sin egen lite konstnärliga twist på den, så när han uppmanar folk att sjunga med kan de i vilket fall som helst inte göra det eftersom ord som ska sjungas kort draaaaaas ut på på de mest ologiska sätt. And don´t even get me started on när han ska sjunga Björn Rosentröm (!!!???) och därmed helt plötsligt byter dialekt till göteborgska. man ba mmmm fyndigt.
Det är heller inte sällan man helt felaktigt anklagar gänget bredvid för att förpesta sommarkvällen när de egentligen är helt oskyldiga, eftersom krakarna inte ens känner trubadursvinet, utan han har "helt sonika" (för att knyta an till Ugglas visa om fenomenet) slagit sig ner vid deras grupp som en ovälkommen cancersvulst. Man får anta att han gör det i hopp om att få ligg eller vänner, där det förra till allas fasa också ofast sker. Helt obegripligt.

Jag vill därför ägna the hate i det här inlägget till de tjejer som tycker det är "hett" när en kille i fula jeans för sjuttioandra gången den kvällen på sin gitarr slår takten till "kung av sand", "wonderwall" eller, och det här höjer det bisarra till en helt ny nivå, ovan nämnda visa av Magnus Uggla. Alltså ok den heter "trubaduren", men om du läser texten i ditt medhavda nothäfte kanske det kan gå upp ett ljus? Inte? Nej men det är klart, du är ju helt utvecklingsstörd så hur skulle du kunna förstå? Ja iallafall, det är kanske inte trubadurfåntratten i sig man ska hata, utan de brudar som ligger med honom i det daggvåta gräset framåt morgontimmarna, eftersom om de inte uppmuntrat honom hade den här terrorn för länge sedan varit ett minne blott. Så länge monstrena får fitta kommer de fortsätta, liksom.

Och skulle det finnas ännu en nivå här att ta med i beräkningen: nämligen att dessa brudar ligger med gittarmongot för att han helt enkelt ska hålla sin kefft en stund, så får man i så fall räkna den taktiken som fail.

fredag 21 maj 2010

Dännaborta i efterlivet

De fantastiska Björn Afzelius och Mikael Wiehe påstår att det ligger till så att Att dö för förtjänst väger lätt som en fjäder, men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten ("Victor Jara", underbar låt). Men det här kan jag bara inte hålla med om. Vi har ju i det här bejublade forumet konstaterat gång efter annan att "folk" är helt jävla flänga i huvet. Vet inte om det känns motiverat att dö för dem asså.

Nä, då håller jag nog hellre med C.J.L. Almqvist, han har pinpiontat min livsfilosofi i följande bevingade ord: Jag frågar likväl på allvar, kan något fullkomligare courage givas, än det, att dö för till och med för alldeles ingenting?
Det är ta mig tusan mod det. Men ännu viktigare än själva orsaken till jordgubbeblivandet är att man i alla situationer, hela tiden, måste se till att ha fina underkläder på sig. Tänk att dö med fula trosor! Så pinsamt. Skämmes ta mig fan! Kan ju inte försmäkta i Satans salar I ALL EVIGHET med trasig resår i skrevet. Otänkbart. (Sen att man tydligen tömmer tarmen i dödsögonblicket känns väl inte sådär assexigt direkt, men det är smällar man får ta. *livet*)

onsdag 19 maj 2010

Hår, drömmar, tjejjgrejjer och allt annat som hör till en tjejjs vardag




Jag kaskadkräks i mängder.
FINNS den här människan?!

Och jag vet, det är ute, osjysst och tråkigt att kasta skit och pajkastning och allt. Men jag blir bara så deprimerad och ledsen av folk som förutom att segmentera helt störda könsroller, skriva åt helvete, vara helt ointressanta, ha "The world brought me to my knees" (!!! relevans !!!) som rubrik på sin blogg, samt lyckats bli "Veckans blogg" på blogg.se (vilket kan ses som något av det värsta i sammanhanget), dessutom tycks bryr sig mer om outfits än om något annat. Är det bara jag som bryr mig mer om typ... världen, än om hår och mode?

Vid närmare eftertanke så är det faktiskt inte okej med personangrepp. Så jag skriver inte ut någon adress. Det skulle ju faktiskt innebära reklam.

p.s Lägg märke till hennes reklam om att bli av med handtaget. För egen del är det något annat jag vill bli av med. d.s

tisdag 18 maj 2010

Me and my band

Om man skulle få för sig att göra musik av något slag, och tycker att ens eget namn är lite trist, kan man alltid ta sig ett artistnamn. Möjligheterna här är oändliga (och ändå väljer folk att kalla sig för saker som Meat Loaf och 50 cent). Men ett artistnamn är ändå logiskt, det är ju egentligen bara som att i officiella sammanhang använda sitt smeknamn, inget konstigt med det.
Något som däremot är helt obegripligt är när en enda person väljer att kalla sig och sitt lilla musikaliska projekt för ett bandnamn, fast det är uppenbart att det bara är en enda person.

Som den gamla nittiotalsartisten Drömhus. Hade möjligtvis funkat som namn på ett band. Och hade även då varit jävligt fult och ologiskt. Och hon den där Annika Norlin. Hon har TVÅ bandnamn (Hello Saferide och Säkert!), fast hon bara är en person.

Fatta att hamna på efterfest med "bandet" och så sitter man där och spelar fia med knuff på ett hotellrum i Västerås med en pers. Ba neeej.

Liksom, lägg av med lurendrejerierna, erkänn att ingen ville bilda band med dig. You aint foolin nobody.

måndag 17 maj 2010

Den som stökar till i köttet ska ha spö

Människor beter sig allt som oftast en smula underligt.

Häromdagen var jag och Räven på ICA och browsade isterbandsavdelningen när en kvinna, en såndär man knappt lägger märke till p.g.a. hennes oerhört menlösa utseende (nånstans mellan 30-40 bast, mörkblont/cendré/grått/fullkomligt obestämbar färg på håret, vilket är klippt i typisk ickefrisyr, lite hängiga kläder från Lindex i obestämbara färger, fotriktiga fula skor, ingen make up), alltså ett tvättäkta utfyllnadsmänniskoexemplar, stegar fram till köttdisken och börjar STÄDA bland förpackningarna med blandfärs. Det var väl ingen anarki att tala om till att börja med, men tydligen störde oredan denna menlösa människa så till den milda grad att hon kände sig manad att skapa ordning ur kaos. Detta innebar att hon petade på varenda förpackning med malt kött i sin iver att göra Hitlersoldatraka rader av dessa. Ännu märkligare kändes detta beteende då hon uppenbarligen inte ämnade köpa någon färs, utan fortsatte med att lite till mans styra upp oredan bland grytbitarna av nöt för att sedan avlägsna sig från köttdisken med tom varukorg.

Räven och jag tittade på varann med skräckblandad förtjusning. Hon kanske jobbar här annars och inte kunde släppa sin ICAidentitet på fritiden? försökte jag. Ungefär som när jag är på biblioteket i privata ärenden och inte kan låta bli att flytta på böcker som nån analfabet ställt på fel signum. (Räven kontrade med Eller så var hon bara helt dum i huvudet).

Vad utfyllnadsmänniskan nu än kan ha haft för syfte med sin städning av köttdisken kan jag iallafall meddela att det var helt i onödan. Efter att hon gått stökade vi till den igen. På ren djävulskap. Så går ännu en dag av hennes liv utan att hon gjort någon skillnad i denna karga värld. Förutom att förse mig med stoff till den här bloggen, då.

Just sayin´

Vad skulle man annars ägna sig åt om man var allsmäktig? Nåt skoj ska man väl ändå få ha, liksom.

Det finns så mycket kul att skriva om detta, men nu ska vi inte förivra oss, vi håller oss till det mest relevanta: Vem har räknat? Jag gillar den personen.

fredag 14 maj 2010

Liggligans lägsta division


Kanske är det författaren till denna bok som är orsaken till problemet? Alla bör fan i helvete inte få ligga.

Det här vet väl alla andra redan, MEN: så fort nån kille säger sig vara bra på någonting relaterat till att ligga, tro inte på honom.

"Jag är asbra på å slecka fetta", "jag bara äääälskar förspel", "Jag är minsann som en hingst i sänghalmen" - de är alla falska utsagor. För sen när en väl ska ligga så blir det lika jävla kasst ändå, varje gång. Och nej, det beror inte på mig - det handlar helt enkelt om att välja bort män som påstår sig vara bra. Jag borde skriva brev till alla dåliga ligg och berätta hur usla de var och att de borde åka på kurs.

Kontentan i alla fall: ligg med en lite mer ödmjuk person. Det finns inget guld och inga gröna skogar. Eller skit helt enkelt i fanskapen och satsa på onani + husdjur.

tisdag 11 maj 2010

Strö bajs i såren, gört bara, gört!!!!




Alltså: Nej.

Det är inte okej att som ex skriva om sin nya tjej en gång om dagen i sina statusuppdates på Facebook. Eller nja, det är inte respektlöst om det gått en hyfsad mängd tid, vad det nu kan vara, men några månader i alla fall. Kanske tre? Och oavsett detta måste ju exjäveln vara medveten om att jag ser det och blir ledsen, nu. För det har inte gått tre månader. Och så mejlar han och skriver att "jamen, det är inte seriöst med den där tjejen, jag ligger med massor av tjejer, no worries". Som att jag skulle bli gladare av det, tjohej. Och sen kallar han henne för gjord av grädde och stjärnstoft och hon SKRIVER DET I SIN JÄVLA UPPDATE som jag såklart också måste kolla. Jämt. Och han skriver att hon matar honom när han är sjuk och att hon underhåller honom (hon kan jonglera). Och jag bara BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

Så det är alltså inte bara fel på exy utan även på mig som går in på hans sida och kollar. Och på brudens sida och kollar (fast nu är hon blockerad). Det är bajs helt enkelt, rent och purt bajs. Och det är fel på bruden också, blääääää!

Vad ska jag göra åt det här nu då? Någon som har några råd? (OBS OBS det är alltså inte tjejen i filmen som har skrivit brevet)

söndag 9 maj 2010

Låt mig få sitta på min körsbärsgren

Det är någonting väldigt otäckt med människor som är sådär hurtigt dansbandsglada hela tiden. Man ba men vad är det som är så förbannat jävla fantastiskt hela jävla tiden?

Jag vill helst inte ens tänka tanken att dessa människor har hittat typ meningen med livet, och att det är därför de är överlyckliga trots dåliga permanenter och omdöme. Jag föredrar slutsatsen att de är för dumma för att fatta bättre.

Men sen slår det mig att det ena inte behöver utesluta det andra.

*flyttar till Värmland och köper ful tegelvilla och springer runt i raffset*

onsdag 5 maj 2010

Lost in translation/communication

Jag trodde att det hörde till god ton att hinta lite diskret att "Tack, men nej tack" om nån vill dejta opp och man själv känner sig skeptisk till arrangemanget. Och jag råkar nu en gång vara skapt så att jag ändå vill att det hela ska "gå schysst till”. Det är därför jag jobbar med hintar istället för att be vederbörande att fuck off sådär rakt ut. Till min besvikelse verkar inte denna metod funka speciellt bra i alla sammanhang…

Jaha du vill ses ikväll. Nä men tyvärr jag har andra planer... jag ska... eehh... läsa en bok. Typ.

Hint: Om jag faktiskt vill träffa dig slänger jag bokjäveln i väggen, häller upp två glas rött och glittersprejar underlivet.

Nehej. Det var visst för subtilt. Vi försöker igen:

Jaha du vill fortfarande ses. Nä men tyvärr, jag ska nog sitta och prata lite skit med min granne, så det blir nog lite knort om tiden ikväll, ja.

Hint: Om jag faktiskt vill träffa dig skjuter jag upp den spontana pratstunden med grannen till... ja till vilken annan jävla tidpunkt som helst.

Nehej det budskapet gick inte heller fram. Tredje försöket då:

Jaså du har fortfarande inte gett upp, utan vill fortfarande ses ja. Mmmm men asså jag är JÄVLIGT upptagen these days såattee...

Hint: Jag har tydligen tid att både läsa en bok och att prata skit med grannen, men är för upptagen för att träffa dig.

Hur tydlig ska man behöva vara?

Nu kanske läsaren tänker "men för i helvete, säg bara NEJ då!!”. Men då tycker jag nog vi tappar fokus lite. Syftet med det här inlägget är trots allt att klaga på folk som inte fattar vinken, inte att klaga på mina eventuellt oklara hintar. Its my party and I´ll cry if I want to, liksom.

Så nu du, Nu satan ska jag ta i med hårdhandskarna och... och... eh... ta bort dig som vän på facebook. Ha! Känn på den du!! *tar i med hårdhandskarna*

Uppdatering: Asså fick ett sms till EFTER att jag tagit bort på facebook. Har numera hemlig adress och telefonnummer.



tisdag 4 maj 2010

"Jag har sökt 189 jobb men inte fått något svar"


När man sitter i fikarummet på jobbet kan det vara trevligt att slänga ett öga på lokalblaskan. Själv brukar jag ägna mest tid åt insändarna. Ni vet, "arg, ledsen samt djupt besviken f.d bingohallsbesökare" klagar på att numren i bingohallen ropas upp för fort, "orolig tonårsmamma" undrar varför inte skolan patrulleras av Säpo och "jag är ingen knarkare" uttrycker sitt stora missnöje med att ett apotek får heta droghandel och, ännu värre, ha "droghandel" tryckt på påsarna. Ja för folk tror ju att man varit och köpt knark. Men det allra bästa är den kategori som vill skriva några väl valda ord om det ofrivilliga utanförskapet, det vill säga arbetslösheten. Det klagas på långa telefonköer till a-kassan (telefonköer är ett väldigt tacksamt insändarämne över huvud taget), arbetsförmedlingens öppettider eller handläggarnas bristande insikt i vilken situation just personen i fråga befinner sig i (ja, det finns arbetslösa som på fullaste allvar tror att alla på arbetsförmedlingen ska vara insatta i just deras ärende från sekund ett). Inte sällan är dessa insändare dock så fulla av stavfel och särskrivningar att det är svårt att uttyda essensen. Poängen som jag dock vill komma till i och med detta är att flertalet av insändarna avslutas med det mycket originella "de är inte mitt fel att jag är arbets lös" (jo, jag kan stava men de arbetslösa kan inte det). Och då tänker jag och den vettiga delen av mänskligheten, att självklart är det ditt eget fel att du är arbetslös när du inte kan bruka språket korrekt. Vem fan vill anställa en person som i ett ansökningsbrev förmodligen inte ens kan uttrycka att de skriver just för att söka jobb? Lågstadiets specialklass ringde liksom precis och ville ha tillbaka sina elever.

lördag 1 maj 2010

Tjo och Tjim. Eller: its all fun and games until someone gets an eel up his ass. (etablerat ordspråk)


Ibland blir det fel när man ska spexa till det. Det är ju lätt hänt, alla är fulla och ingen är perfekt. I det här fallet gjorde väl spexarna en mindre missbedömning, skulle man kunna säga.

Tyvärr är artikeln inte så uttömmande som man kunnat önska, därför sitter jag nu och grubblar på några frågor:

a) Överlevde ålen?

b) Var fick de den levande ålen ifrån?

c) Vilket kom först, idén om att köra upp en ål i arslet på kocken, eller att det råkade finnas en ål tillgänglig på firmafesten?

d) Varför fanns det en ål tillgänglig på firmafesten?

e) Är inte ålar mjuka och hala? Och inte jättesmå (den på bilden ser ju närmast enorm ut), hur fick de in den i rektum på kocken?? Ok det behövdes väl inget glidmedel, det kan man väl förstå, men hur fan fick de in den om den var mjuk och slingrade sig? tejpade de fast den på en pinne?

f) Hade spexarna slipsar knutna runt huvudet? (det känns relevant i sammanhanget)

Tacksam för svar
Hälsningar Förvirrad Ungdom

Obs! Männen på bilden har (förmodligen) ingenting med texten att göra.