Och där korven är, där är jul, där är jul

Om bara några ynka dagar kommer folk i detta land häva i sig världens konstigaste kombination av olika maträtter. Vem skulle i normala fall få för sig att blanda sill med kokt grisbak? Hur många brukar sådär till vardags ha både köttfärsrätter och korv på sin tallrik? Och hur många äter vanligtvis gröt som någon slags efterrätt? VA!? Gröt är inte en efterrätt. Det är ett nödvändigt ont, för att bli stor, stark och mätt. Men julen innebär uppenbarligen någon form av undantagstillstånd.

Enligt gammal hederlig tradition, vilken enligt wikipedia innebär att man äter det som finns tillgängligt och som anses fint nog för fest, dukar man alltså upp ovantstående. Stopp och belägg vill jag säga! När ansågs korv och köttbullar senast fint nog för fest? Bortsett från barnkalas. Nu för tiden har väl var och varannan varelse en fläskfilé liggandes i frysen. Varför tas då inte denna fram när det vankas fest? Flertalet familjer i detta land har även någon gammal låda big pack-glass liggandes bredvid den där fläskfilén. Rätta mig om jag har fel, men glass är väl ändå en mer populär festefterrätt än gröt?

Men det konstigaste av allt, det är inte julbordet. Det är granen. Och då menar jag inte den livs levande granen, utan den variant av gran som smyger sig in i allt fler hem. Plastgranen. Vad fyller denna för funktion? Enligt sägnen sägs det att genom att klä hemmet med levande, jag upprepar: LEVANDE, träd och kvistar, så har man ett skydd mot onda makter. Vilket för övrigt låter helt flängt, men låt så vara. Folk var kanske inte så smarta "förr i tiden". Och tydligen är folk på 2010-talet inte heller så smarta. En plastgran är ful. En plastgran luktar inte gran. En plastgran skyddar inte mot onda andar. En plastgran är i själva verket förkroppsligandet av djävulen själv.