Måndag morgon. Frost i trädkronorna och carpe diem. Man tar ett djupt andetag och försöker att inte trilla ner i det svarta hål som uppenbarar sig framför en när man inser att det är en hel arbetsvecka kvar till helgen.
Så sätter man foten innanför skolgårdens gränser och en pojke med rosor på kinden och solsken i blick springer fram till en och ropar: bibliotekarien! Du ser ut som en i melodifestivalen! Ni är jättelika! Jaså, vem då? Frågar man med förhoppningar om att man ej ser ut som den råttliknande Helena Bergström eller Thorsten Flinck. Vad svarar barnet då? Jo: DEN TJOCKA! Ahapp...tack då...
Den ungen kommer aldrig bli någon casanova. Det är ju ett som är säkert.
Fast, historien fick ett lyckligt slut. Tydligen var det så att det var min hårfärg som var sjuuukt lik Sarah Dawn Finers hårfärg. Såatteeee...
2 kommentarer:
Jaha. Det skiter väl jag i. Jag har ett födelsemärke som har börjat växa och klia, så jag kommer antagligen få cancer och dö. Men jag skiter i det också och fortsätter bara leva.
Barn borde ej få finnas
Skicka en kommentar