Got a big ego... *nynnar på Beyonces låt*

Ursäkta den senaste tiden. Det har varit dödens dött här alltså. Räven, det lilla djuret och jag har pluggat (ja faktiskt).

Jag vill bara lyfta ämnet med det så kallade äktenskapstycket. Är det inte lite (mycket!) stört att folk ligger med/går och gängar sig med människor som ser ut som deras förlorade tvilling? (det här temat har dessutom tagits upp av folk som skriver TV-serier... ja, jag tänker på skilda världar). Alltså rent genetiskt är det bästa man kan göra att hitta nån som är så olik en själv det bara går, det har jag läst i nån säker källa. Om man vill ge sina kids de bästa förutsättningarna vill säga. Och ändå dras människor till sin egen spegelbild. Och den meningen sammanfattade ungefär allt jag tycker är sjukt med äktenskapstycke (även kallat "incesttycke").
Med tanke på exemplen ovan kanske det finns en nivå till, som har något med kungligheter att göra. Men de är ju lite incestiga sådär till mans (dock inte på samma nivå som de gamla faraonerna, där de gifte sig med sina syrror, allt enligt logiken att ingen annan var fin nog, i samma klass liksom). Nu har ju dock även de kungliga börjat dejta loss med pöbeln, men istället för att dra in lite friskt blod att blanda ut det blåa med väljer de sin dubbelgångare bland kreti och pleti. Fail.

Nu till den befogade frågan: Vill man verkligen vara ihop med sig själv?
Ja, är man så jävla förträfflig som jag så vill man kanske det. Alla andra är ju uppenbarligen idioter. Får väl leta upp nån annan rödis då. Eller inte. Helst inte. Vid närmare eftertanke räcker det nog med en sådan som jag i den här världen.