torsdag 14 juli 2011

Säg inte nej, säg kanske kanske kanske...

Det snackas ju endel om det här med vett och etikett. Och det är ju bra. Dock handlar diskussionen alltid om att man ska visa vett och etikett mot sina medmänniskor. Jag skulle härmed vilja höja rösten för vetten och etiketten mot en själv!

Ponera: Du vill ha en person. Den verkar av allt att döma inte vilja ha dig. Eller så är den velig och ger aldrig något bra svar. Du kavlar upp ärmarna och tänker att nu ska du jävlar anamma ställa ett ultimatum så du en gång för alla får det svart på vitt vad den åtrådda personen vill. Om inte annat för att du själv ska kunna gå vidare sen. Sagt och gjort, du ställer ultimatumet, typ "Nu vill jag ha ett svar, jag tyar inte mer, älskar du mig? Om du inte gör det och det inte finns något hopp alls lovar jag dyrt och heligt att hädanefter lämna idg ifred". Än så länge handlar du helt och hållet rätt.

Mot båda parter.

Den åtrådda personen är antagligen jävligt irriterad på att du håller på och myglar dig in i dens liv med ovälkomna sms och annat som förnedrar dig. Och du slipper alltså att fortsätta undra. MEN!!!! Det är i den här situationen som många failar. För det är nämligen så att om man tvingar fram ett svar av någon är risken överhängande att man INTE får det svar man vill ha. OCH NU TILL KONTENTAN. Om du ställer ett ultimatum för att du tror att personen p.g.a. det kommer att slänga sig runt din hals och älska dig för evigt, och den inte gör det utan snarare jublar och säger "NEJ TACK fan vad skönt att slippa dig" - då ska du DRA ÅT HELVETE. Du ska ta ditt känslopick- och pack och försvinna, för det var det du lovade. Du kan inte helt plötsligt ändra ultimatumet bara för att du fick "fel" svar. Alltför mången gång fortsätter den som fått ett NEJ att sms:a, slingra sig in i situationer den ej hör hemma i, vältra över sin feta, trögflytande gegga av ovälkomna känslor på den stackars krake som ej vill ha dem. Klamra sig fast vid att det kanske i det där NEJet var en liten tvekan? Eller så backar helt enkelt personen och kräver inte längre kärlek, utan nöjer sig i nästa ultimatum enbart med att få vistas i den åtrådda personens närhet. Det här mönstret kan upprepas i oändlighet eller tills den åtrådda personen polisanmäler dig för stalking.


Alltså: om du en dag inser att du sitter på en liten liten pall i hallen hos personen du älskar och bara "nöjer" dig med att få lukta på dens fotsvettiga skor, eftersom det är det enda den personen inte sagt ett uttalat NEj till, då har du INGEN HYFS MOT DIG SJÄLV. Du har inget vett och ingen etikett gentemot din stackars förtvinade stolthet som någonstans djupt inne i dig ligger och gråter. Res dig för i helvete upp, inse att du inte är åtrådd tillbaka utan bara gör bort dig, och leta upp nån jävel som faktiskt vill ha dig.


Det var allt för idag. Thank you and goodnight / Relationsrådet.

6 kommentarer:

Bönan sa...

Jag spöar alla jag är kär i. Sen kan du försöka säga nej med munnen full av utslagna tänder och blod. Höhö.

Sandra sa...

Jag tycker ni är dumma. Ibland kan man faktiskt inte rå för att man e kär och då måste man få visa det. Jag är kär i min SO-lärare Sven-Ove och ibland sitter jag utanför hans fönster när han och hans familj äter middag. Fast jag vet att han igentlien älskar mig och inte vill vara gift. Vi ska rymma någon dag, bara han och jag. Men än vet han inget, det är en hemlis, jag ska berätta för han snart

Titto sa...

Ba Kör.

Kayo sa...

Jag brukar svänga min glittriga röv i ansiktet på dem som käftar

Blossom sa...

Kayo din mes, dra.

Hon den tredje i "Afrodite" sa...

Sluta nu tjejer (fast vi är medelålders), kom igen i en rumba