Kung i baren

Det famlades en del i mörkret i helgen om man säger så. Och då menar jag verkligen på det dåliga sättet. Inte det där lustfyllda famlandet mellan två älskande i en städskrubb på firmafesten.

Utelivet i medelstor svensk stad skulle ju testas och det hela började något tveksamt vid midnatt på ett ställe som ekade tomt, sånär som på några gamla druckna stofiler som till synes var fastvuxna i barstolarna. På detta hak spelade någon slags orkester såndär irländsk musik varvat med dansbandscovers. Man gjorde det bästa av situationen och tog sig en svängom med ett lokalfyllo på dansgolvet (ca 1 kvm yta där det ej var överbelamrat med alkisar), råkade hälla sin öl över "publiken" osv. Vidare ner till en håla där ungdomarna dansade strippdans på bardisken och någon spexare stod ensam i ett hörn, iförd solglasögon, och vred kroppen i otakt till musiken. Efter detta gjorde jag och mitt sällskap misstaget att beträda en lokal helt befriad från elegans och värdighet. Det hängde ut tuttar ur medelålders kvinnors glittriga linnen, det välde av bönder som inte sett stadens ljus sedan 1992 och var en orgie i förskräcklig kroppsföring. När en ful fan, 46 och nyskild, försökte ragga genom att säga "jag har inget liv, mina barn hatar mig och nu är jag här för att hitta en kvinna som du", då var botten nådd. Efter den fasansfulla fulchocken spatserades det, om än ganska vingligt, raka vägen hemåt. Marsch pannkaka i säng (efter 40 minuters raseriutbrott över fulheten i staden).

Ett förtydligande. Det var alltså inte en, och inte två, utan noll vårdade personer som skymtades under denna afton. Alltså inte ens någon som man i sitt stilla sinne hade kunnat överväga att ligga lite med/konversera med/bo granne med/bo i samma kommun som. Inte ens om man fick en livsförbrukning av pengar för besväret.