Pinsamt beteende

Man är ju inte mer än människa. Full av glädje, nyfiken på livet osv. Så man får ju ibland för sig att man ska stalka någon, lite så där i allmänhet bara. 2010-talets detektiver går ju inte direkt runt i beigerutiga byxor och med förstoringsglas i handen, utan vänder sig istället till stalkingens paradis, Facebook. Ahapp. Sagt och gjort. Men så råkar det vara som så att man är totalt ovetandes om objektets efternamn, och den ende gemensamme bekanten har inte ens något fb-konto. Nänä. Då går man till sekundärkällorna, den gemensamme bekantens släkt och vänner (vilka man inte heller känner, men bemödar sig med att rota fram på nätet). Och jodå. Till slut lyckas man. Objektet funnet. MEN SÅ HAR MÄNNISKAN TYP ALLA RESTRIKTIONER SOM GÅR ATT HA FÖR SIN PROFIL. Man ba *slår sönder datan*. Närå. Man googlar istället. (Utan resultat. Jag fullkomligt hatar folk som inte vräker ut sina liv på nätet alltså. Det är inte god ton att inte göra det.)