Häromdagen fick jag den eminenta idén att mejla min gamla gymnasielärare och berätta att han var en fin och bra lärare. Jag fick svar ganska snabbt. (Han var för övrigt historialäraren som myntade uttrycket: "Jaaa... jag är ju inte så noga med årtal och så, men det kan ju vara bra för er att veta att Kubakrisen var...nångång.")
Min gamla lärare var en rar karl med slitna manchesterkavajer och övervintrade stickade tröjor från sjuttiotalet. En litteraturkuf som skolan behövde. Jag gick samhäll kultur och stortrivdes. Läraren (vi kan kalla honom H) pratade om delade vattenklosetter där fekalierna skulle separeras från urinet. Vi (ja, det var jag och han eftersom de andra inte orkade/ville/kunde läsa böckerna) diskuterade Kafka, Mann och Joyce. När vi tog studenten skrev vi (på mitt initiativ) "H.Ä.H!" på vårt studentflak (H. Är. Het.) samt "Processen är över". Alltihop referenser till finfina H. Och ja, vi skrev SP3C också.
Döm därför om min förtvivlan när jag i mejlet läser att a) "någon kulturinriktning har inte funnits på skolan på många år, en förlust för både mig och skolan" samt b) att eleverna inte förstår säkert sex ord på varje sida i historieboken! Det är ju inte okej. Som H. skriver: "Jag gillar ju fortfarande eleverna, och de gillar mig. Men jag måste ju lära dem någonting också. De har ingen allmänbildning, vad ska man då bygga på?!"
Ja, var är bildningen på väg i vårt samhälle egentligen? Det känns som om Horace ord väger tyngre och tyngre (liksom den sittande regeringens fasanfulla politik, enbart inriktad på kvantitativt mätbara värden samt sänkt skatt).
Hallå, wake up! Detta är faktiskt inte okej! All kultur är finulkultur men ja, vi måste ju lära oss någonting också.
Peace out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar