tisdag 18 maj 2010

Me and my band

Om man skulle få för sig att göra musik av något slag, och tycker att ens eget namn är lite trist, kan man alltid ta sig ett artistnamn. Möjligheterna här är oändliga (och ändå väljer folk att kalla sig för saker som Meat Loaf och 50 cent). Men ett artistnamn är ändå logiskt, det är ju egentligen bara som att i officiella sammanhang använda sitt smeknamn, inget konstigt med det.
Något som däremot är helt obegripligt är när en enda person väljer att kalla sig och sitt lilla musikaliska projekt för ett bandnamn, fast det är uppenbart att det bara är en enda person.

Som den gamla nittiotalsartisten Drömhus. Hade möjligtvis funkat som namn på ett band. Och hade även då varit jävligt fult och ologiskt. Och hon den där Annika Norlin. Hon har TVÅ bandnamn (Hello Saferide och Säkert!), fast hon bara är en person.

Fatta att hamna på efterfest med "bandet" och så sitter man där och spelar fia med knuff på ett hotellrum i Västerås med en pers. Ba neeej.

Liksom, lägg av med lurendrejerierna, erkänn att ingen ville bilda band med dig. You aint foolin nobody.

2 kommentarer:

räven sa...

bedrägeri!

Anonym sa...

the streets